Den Magiska Dörren

Kapitel 1          Dörren Som Inte Fanns

Jag ska berätta en väldigt märklig historia. Allt började med att jag sprang så snabbt jag kunde för att jag var försenad till första lektionen, så stötte jag på Dimitri Gregorovic, vår mystiska ryska elevassistent. Han skulle precis svänga in bakom vår trista, dystra matsalen innan jag såg honom. Vissa rykten sade att han straffade barn med linjalen när de inte löd under lektionen, honom var jag livsrädd för. Han var på väg upp för en trappa till en dörr som jag aldrig har sett förut. Han såg mig,

-Vad gör du här, har du inte lektion, sade han med sin ryska accent.

-Jo det har jag, men vad gör du här? sade jag till honom.

Han sa inget utan bara gick iväg till personalrummet med raska steg. Jag sprang vidare till mitt klassrum och kom dit exakt innan min svensklärare Jonny stängde dörren till klassrummet.

Senare under lektionen så sa Jonny att vi skulle ner till matsalen, för att det var skolans 30års jubileum idag. När vi kom till matsalen såg jag vår rektor Urban stå på en slarvigt byggd scen.

-Välkomna till Svågetorpsskolans 30 års jubileum!

Eleverna var tysta medans lärarna applåderade.

- Vi är från och med idag Svågetorps kommuns största skola!

Jag tänkte efter, vi hade ju faktiskt byggt en ny del som gjorde oss till kommunens största skola. När jubileumsfesten var slut så hörde jag min kompis Johan viska till mig;

-  Erik, kom nu vi ska spela fotboll, sade han.

- Okej, sade jag.

Vi gick mot fotbollsplanen som låg precis vid mitt klassrum. Efter ungefär en kvarts spelande hörde jag Jonny, som också var min klassföreståndare, ropa att 7c skulle ha samling. Jag och resten från 7c sprang mot ljudets källa. Men på vägen såg jag Dimitri igen. Han var åter på väg från mitt klassrum till den där dörren igen. Jag ropade på Johan. Men när Johan kom så var Dimitri borta. Johan tyckte bara att jag uppförde mig märkligt. Vi fortsatte till samlingsplatsen och mötte de andra.

Jonny sade att någon hade eldat upp vårt klassrum medan vi var i matsalen. Men hur, och vem kunde det vara? Sedan tänkte jag, Dimitri så klart att det var han. Han hade varit så mystisk den senaste dagen.

1

Kapitel 2 Det Mystiska Brevet

- Det var Dimitri, sade jag.

- Dimitri? sade Jonny.

- Det var en väldigt hård anklagelse Erik, har du några bevis?

- Nej, jag bara känner det på mig för att han har varit så mystisk, sade jag.

- Nog med anklagelser, gå upp till åttornas klassrum och fråga Dimitri om han kan komma hit.

Jag samlade mitt mod och begav mig till åttorna tillsammans med Johan. På vägen så skar jag mig på ett papper som flög förbi, jag började blöda. Jag sög på blodet tills det inte rann mer och letade efter pappret. Jag kollade vilket håll det kom från. Det konstiga var att pappret flög motvinds. Jag tittade åt hållet som pappret kom från. Där såg jag den där konstiga dörren. Så klart, vart jag än går så hamnar jag förr eller senare vid den dörren. Jag undrar vad som finns bakom den. Men nu ville jag se vad det var för papper som hade kommit emot mig. Jag kollade runt lite här och där tills jag hittade pappret. Det visade sig att det var ett kuvert med ett brev i sig. Jag behöll brevet i insidesfickan av min jacka och gick försiktigt för att hämta Dimitri.

Senare när jag kom hem så öppnade jag brevet. Så här stod det:

Hejsan Du hjälte!

Att Ni öppnade detta brev från mig betyder att Ni har blivit utvald att rädda mig från detta hemska ställe.

Ni kanske inte förstår vilket ställe jag pratar om. Jag sitter fast i en mystisk värld som endast är kopplad till din värld genom en dörr. På min tid så låg denna dörr på Svågatorpens kyrka. Där finns det en spiraltrappa upp till dörrren. Jag har inte den minsta aning om det fortfarande är en kyrka men bara se till att få tag på nycklarna och öppna dörren! Jag behöver också de bästa vapnen som du kan hitta. Och akta dig för Vladimir Gregorovic och hans familj, det var han som låste in mig här.

SNÄLLA HJÄLP MIG!

AÐLASTEINN VON ESSEN

Jag blev väldigt förvånad och nästan rädd när jag hade läst färdigt. Adlasteinn? Det måste vara ett väldigt gammalt namn, och Svågatorpen? Det enda jag vet är att det är Svågetorps gamla namn. Jag tänker fråga Jonny imorgon om han vet var den kyrkan ligger.

Nästa dag gick jag till skolan med Johan lite tidigare så att jag kunde fråga Jonny om kyrkan. Jonnys svar var väldigt enkelt och förvånande.

-Det här är kyrkan, visste inte du det? hade han sagt.

Men då var kanske den där konstiga dörren samma dörr som Adlasteinn menade, tänkte jag. Men om jag skulle komma förbi dörren så måste jag ha med mig allt det där, undrar vad han behöver grejerna till, ska han äta eller vad? Men jag behövde nyckeln.        

2

Kapitel 3 Vem Har Nyckeln?

Resten av dagen kunde jag inte jobba ordentligt. Jag tänkte hela tiden på brevet och nyckeln. Jag undrade verkligen vem som hade nyckeln. Kunde det vara Urban? Nej, det trodde jag inte. Kunde Vladimir ha något med Dimitri att göra? De hade faktiskt samma efternamn. Jag fick undersöka saken närmare imorgon.

Nästa dag på rasten så gick jag till dörren och kollade på låset, det var guldfärgat, stort och jag gissade på att det var gammalt. Men var skulle jag hitta en sådan nyckel? Jag snokade runt lite här och där men hittade ingenting.

När rasten var slut så skulle vi ha engelska med Dimitri som vikarie istället för Alfred som är vår riktiga lärare. Jag hade aldrig haft engelska med honom men folk sa att han har en stark rysk accent.

-Hi, and welcome to my English class. Today we shall talk about grammar, sade han med förvånansvärt bra engelska. Here are your papers.

Jag tittade på pappret som vi fick och sedan på Dimitri, då såg jag att han hade en stor nyckelknippa i sitt bälte, på nyckelknippan så fanns det en stor guldig gammal nyckel.

-Jaha det här var bara sämst, tänkte jag. Dimitri har nycklarna i sitt bälte, det är ju omöjligt att få tag i dem.

Jag arbetade så bra jag kunde resten av dagen. När jag kom hem så tänkte jag göra research om Adlasteinn Von Essen. Jag tappade nästan hakan när jag såg att att han hade varit general i Försvarsmakten mellan 1907 - 1940. Sedan år 1940 så började han jobba i kyrkan. Men nästa år så försvann han helt mystiskt och kom aldrig tillbaks. Alltså var hans dödsår 1816 men själva datumet är okänt.

Nästa dag i skolan så fick jag reda på att vi skulle till simhallen och att Dimitri skulle med oss. - Perfekt, tänkte jag, precis vad som behövs för att få tag på nyckeln.

Jag fortsatte ändå att försöka sno åt mig nyckeln under dagen. Men det var förgäves.

Så när vi åkte till simhallen så sa jag åt Dimitri att han borde vara klar först så att han såg till att alla gick till rätt ställe. Han tyckte faktiskt att det var en bra ide. Så han skyndade sig medans jag försökte stanna kvar så länge som möjligt. Och som tur var så glömde Dimitri låsa skåpet, han hade stressat för mycket. Jag öppnade skåpet och tog nyckeln från hans byxor och la den i mitt skåp. Precis när jag hade låst skåpet så kom Johan.

- Kommer du Erik? sade han.

- Ja, jag kommer nu.

Och så gick vi till bassängen där alla andra väntade.Det visade sig att det var ett simtest. Men det gick oväntat bra.         3

Sedan när jag kom hem så tittade jag på klockan, tio i fem. Jag tog jag med mig nyckeln till den mystiska dörren. Jag tog nyckeln och vred om låset. Och där såg jag…

Kapitel 4 Världen Bakom Den Magiska Dörren

När jag öppnade dörren så såg jag en värld som jag aldrig kunde föreställa mig. Det var en stor äng med en bergskedja som sträckte sig till horisonten, brevid bergskedjan så slingrade sig en flod. Jag kände lukten av olika sorters blommor och vatten. Men jag hörde ingenting. Jag tyckte att det vore lite för tyst för en sådan här plats, ingen kvittrande fåglar inga fiskar i

vattnet.

Jag började gå. Efter ett tag så gick jag på någon slags osynlig vägg. Jag försökte rubba den men det gick inte. Sedan såg jag floden. Kanske om jag skulle simma på botten av floden så att jag skulle komma ut på andra sidan. Det var värt ett försök. Även om jag skulle bli genomvåt.

Jag hoppade i, det första som jag märkte var att jag inte var blöt. Och sedan märkte jag att jag kunde till och med kunde andas. Så jag började simma.

När jag hade simmat i ungefär två minuter så klättrade jag upp till kanten. Jag hade kommit förbi mitt första hinder här, och jag hade en känsla av att det inte skulle bli mitt sista.Jag märkte att precis bakom den osynliga väggen så såg och hörde man olika djur. Jag såg fiskarna i floden, fåglarna i träden antagligen vargarna yla uppe i bergen.Men jag hörde inte också att de pratade. Alltså så att jag förstod dem. Jag vågade inte prata med dem så jag gick hastigt vidare.

Jag märkte att solen höll på att gå ner så jag försökte att hitta ett ställe som man kunde sova på utan att bli överfallen. Jag hittade en grotta som jag trodde var säker. Jag var så trött att jag inte ens kollade runt vilket kunde leda till min död om inte jag hade hört röster från djupet av grottan.

4

Så jag sprang. Jag sprang så snabbt att jag skulle kunna varva en struts 10 gånger. Men jag visste ju inte vart jag var på väg. Till slut så såg jag ett stort palats. Det var fullt med väggväxter som slingrade sig upp för de stora, gråa, släta marmorväggarna. Jag tänkte att det måste vara byggt av människor. Så jag gick in. Det var marmor överallt. Jag gick ganska så långt och hittade en tron. Det satt ett skelett med guldkrona på tronen. Jag blev livrädd när jag såg skelettet men jag höll inne mitt skrik. Men jag så också att skelettet höll i en spak som satt fast i tronen. Jag gick försiktigt fram till tronen och drog i spaken. Det öppnades en lucka under mig. Sedan föll jag. Det kändes som en evighet innan jag landade på ett nät av rep. Jag klättrade från repnätet och hoppade ner till marken. Eller jag trodde att det var mark iallafall. Det var det inte. Det var någon slags kvicksand som liknade gräs. Så jag började sjunka väldigt väldigt långsamt. Jag visste att det inte var lönt att kämpa emot för då skulle jag bara sjunka snabbare. Så jag satt och väntade på min dödsdom…

Kapitel 5 Mötet

Plötsligt så stod det en människoliknande varelse framför mig. Han tog tag i mig och drog upp mig.

- Tack, sade jag.

- Ingen orsak min vän, sade han på ett väldigt underlig sätt.

Det lät som gammalsvenska.

- Är du Adlasteinn Von Essen? frågade jag försiktigt.

- Ja, det är jag.

- Men är Ni min räddare? frågade han kvickt.

- Ja… eller jag fick iallafall ditt brev, sade jag nervöst.

- Kom vi går till mitt palats.

- Ditt palats?!

- Är du kung här eller vad?

- Nej då, jag är mer härskare över djuren, sade han stolt.

Så han ledde mig till ett annat palats ungefär 20 minuter ifrån kvicksandspölen.

Det här palatset var ungefär dubbelt så stort som förra.

- Wow!

- Är det här ditt?

- Ja, det är det

- Alltihop?

- Ja, fast mitt hus borta i din värld var större, det låg på Stora Svågatorpsvägen 27.

- Stora Svågatorpsvägen 27, där bor jag ju!

- Men i så fall så måste du ha hittat min lilla gömma i källaren?

- Nej, vad finns i den?

- Det får du se när du kommer hem, sade han med lite hemlighet i rösten.

Och sedan tittade jag på palatset igen.

- När byggde du det här egentligen?         5

- O, jag tror att det var sent år 1941

Sedan slog det mig.

- Hur kan du fortfarande leva om du kom hit 1990? frågade jag med en lite ohövlig ton

- Jo tiden går mycket långsammare här, kroppen förändras i utseende men inte i åldern eller sättet att röra sig på.

- Så du är typ en ung gamling?

- Vad är typ och gamling? sade han förvånat

- Okej, du behöver en språkkurs, sade jag bestämt

Och då gjorde han en min som jag bara har sett en person göra förut. Johan.

Jag började tänka, Johan har berättat sitt efternamn till mig en gång för länge sedan...    Så klart! Han heter ju Johan Von Essen!

- Ehh, herr Von Essen?

- Kalla mig bara Adlasteinn, men vad är det du ville fråga?

- Jo, hade du några barn?

- Ja, jag hade två stycken barn, Johanna och Alexander, sade han tyst

- Men Johanna är Johans mormor och så vitt jag vet så lever hon fortfarande, fast hon är väldigt gammal. 76 år tror jag.

- Du kan få träffa henne när vi kommer ut, sade jag glatt

- Nej det kan jag inte

- Varför? sade jag försiktigt

- Jag kan inte komma ut från den här världen för än jag har fått undan trollkarlen från makten, sade han deprimerat

- Men då får vi se till att döda trollkarlen.

- Det är rätt inställning pojk, sade han glatt

Fast jag hade ju inte med mig några vapen…

Kapitel 6 Planen

- Okej dethär behöver vi för att besegra trollkarlen:

- En kniv & fodral, en kompass & en Bufonidae, det är en padda

Okej så du vill ha det här:

• Kniv
• Knivfodral
• Kompass
• Padda

-Det är ju bra, men nu behöver vi en plan.

Jag tänkte i en liten stund och sedan fick jag en idé.         

- Tror du att djuren kan hjälpa oss? frågade jag

- Jo, det skulle dem kunna göra, nästan alla är emot häxan.         6

Okej så om djuren skulle kunna lura trollkarlen att generalen var fast i ett hål långt borta från slottet, medan jag och Adlasteinn fångar generalen. Och sedan ska de knuffa in häxan i hålet och låta henne vara där i all evighet.

- Okej jag har en plan, sade jag.

- Bra, då kallar jag till möte imorgon, sade han bestämt.

- Okej jag går och hämtar allt på listan nu då.

- Visst, jag följer dig till Barriären.

- Du menar den osynliga väggen?

- Precis.

Så vi gick i ett tag tills jag slog i ansiktet i Barriären.

- Okej, vi ses antar jag.

- Jag hoppas det, på återseende.

Också gick jag under Barriären via floden och ut till dörren

Kapitel 7    Tillbaka Till Mitt Hem

När jag kom ut så tittade jag på skolans klocktorn, det visade den fem i fem. Vaaa?! Hur kan det vara möjligt, tänkte jag. Det jag inte visste då var att tiden går långsammare, även om jag visste att man inte åldras i den andra världen så visste jag inte att tiden gick så långsamt. Sedan tittade jag på listan, jag måste hitta dessa saker. Och jag har ju en egen fällkniv. Och jag har ju en kompass hemma, tänkte jag. Jag vartvungen att hitta en padda det var det enda som jag inte hade. Så jag gick hem och letade efter min kompass. Efter ungefär en halvtimmes letande så hittade jag den längst ner i min extremt överfulla låda. Men jag hade ännu mer problem med att hitta min fällkniv. Den låg bakom mitt skrivbord och jag var tvungen att dra så hårt att det kändes att armarna skulle lossna. Men tillslut så hade jag allt förutom paddan. Så jag gick till träsket som ligger ungefär en kilometer från mitt hem. Där letade jag i timmar bland de höga vassen utan resultat. Sedan hörde jag ett ljud bakom mig och jag vände mig om väldigt långsamt så att jag inte skulle skrämma det som var bakom mig. Men där stod Johan

- Vad gör du här Erik? frågade han förvånat.

- Joo, jag letar efter en padda, sade jag långsamt.

- Varför det?

- Ehh, jag ska ge den till en person, i present.

Nej, det måste ha varit den sämsta ursäkten någonsin tänkte jag.

- Jaha, sade Johan konstigt nog förstående.

- Kan du hjälpa mig att leta, sade jag.

- Ja, jag har ju inget för mig just nu så varför inte?

Så vi delade på oss, jag tog den norra delen och Johan tog den södra.

- Jag har hittat en! sade Johan efter ett tag.

Jag tittade på paddan som han hade hittat. Den var tjock som en fet gris. jag tog paddan försiktigt så att den inte skulle smita.         7

- Tack, du vet inte vilken stor tjänst du gjorde mig, sade jag tacksamt.

- Äh, det är lugnt, det är vad kompisar gör, sade han.

- Förresten vad är ditt hela namn? sade jag när jag tittade på grodan

- Johan Adlasteinn Von Essen, Adlasteinn kommer från min döda farfar, sade ha tyst.

- Okej, tack igen för paddan, sade jag snabbt för att byta samtalsämne.

- Inga problem, ses imorgon! sade han.

- Japp, ses imorgon...

Nästa dag så vaknade jag klockan fem, tog alla saker och gick till dörren.

och sedan gick jag in…

Kapitel 8 Början Av Slutet

När jag kom in så var det vinter. Jag tittade upp och såg att innanför Barriären så var det sommar. Jag gick ner i floden, men när jag kom förbi Barriärens gräns så kunde jag inte komma upp. Jag tryckte och tryckte mot isen men den gav sig inte. Jag började tappa andan. Så jag simmade med all min kraft till insidan av Barriären. Jag hoppade upp från vattnet och tog ett djupt andetag.

- Ohh, det var nära!

Jag tittade runt, fanns det några andra utgångar? Nej det verkar inte så. Jag hittade en sten vid min fot, den var delvis övertäckt med mossa. Jag tog upp stenen. Plötsligt så öppnades marken under mig. En ruschkana syntes. På väggen till höger om ruschkanan så såg jag en skylt. På skylten stod det:

Denna ruschkana tillhör Adlasteinn Von Essen

Jag var rätt så säker på att ruschkanan gick hela vägen till Adlasteinns slott. Så jag svingade mig ner till ruschkanan och kände luften som drog i mig. Efter kanske två minuter så stannade jag. Över mig fanns det ett handtag, ja drog i det. En lucka kom ner och jag klättrade upp.

- Adlasteinn! sa jag när jag så honom.

- Välkommen tillbaks, sade han vänligt.

Jag tittade runt dethär var ett rum som jag aldrig har sett förut.

- Var är vi?

- Dethär är, eller dethär var skafferiet, det har inte varit någonting här på åratal.

- Så du byggde en ruschkana istället?

- Ja, jag byggde den precis när du lämnade mig.

- Du har tur, den blev klar igår, sade han.

- Okej, så jag har med mig alla saker.

- Men varför behöver vi kompassen, sade jag.

- Det finns en labyrint som man måste ta sig igenom för att komma till trollkarlens territorium

- Okej, tur att jag har gått igenom många labyrinter.

- Ohh, dethär är inte en vanlig labyrint, den är magisk, häckarna flyttar på sig hur de än vill.

- Det var ju inte bra.

- Nej men vi kan nog fixa det.

- Dags att sätta planen i verket, sade han entusiastiskt

- Japp, dethär är början av slutet, sade jag glatt.

- Så skulle man kunna säga.

Vi började gå, Adlasteinn först och jag var honom hack i häl. Efter en timmes gång så frös jag ihjäl, jag hade glömt min jacka där hemma och här var det ju vinter.

- Är det något problem, sade Adlasteinn

- Jjjjjjjjaaaggg fffryyyssserrrrr, sade jag hackigt.

- Förlåt, jag glömde, jag har ju varit här ute i åratal så jag är van. Men jag kan fixa dig lite sol.

Han knäppte med fingrarna och helt plötsligt så började solen skina över mig.

- Hur gjorde du det! sade jag förbryllat.

- Ett trick som jag lärde mig av djuren, men använder man magi för ofta så förstör man vår sanna natur.

- Jaja spara magi-snacket och lev i nuet.

- Som du vill.

Vi fortsatte att gå i ungefär en halvtimme. Efter det kom vi fram till en extremt stor häck. Tänk dig en över vuxen häck fast 20 gånger större. Och i mitten så finns det en två meter stor dörr.

- Kom nu, sade Adlasteinn.

Vi gick igenom dörren och framför oss var det en gång som var ungefär 20 meter lång innan den delades upp i två delar, ena delen svängde åt höger och den andra åt vänster.

- Har du kompassen?

- Japp, den är här.

- Okej, åt vilket håll är norr?

- Ditåt, sade jag och pekade åt vänster.

- Okej, trollkarlens palats ligger alltid norr om labyrintens huvudingång. Och det där var ju huvudingången.

- Så det är bara att svänga vänster nu då?

- Precis, och följ alltid kompassens riktning.

Vi gick och gick, efter 10 minuter så såg jag ett palats resa sig vid horisonten.

- Där är det! sade jag.

- Ja, men nu behöver jag paddan, sade han.

- Okej, här, sade jag och räckte honom paddan.

- Denhär sparar vi, sade han och satte den i sin ficka.

Vi fortsatte att gå i ungefär en kvart innan vi nådde palatsets port.

- Hur gör vi nu då? frågade jag.

- Vi smyger tyst till baksidan där det finns en hemlig lucka, där släpper vi ner paddan.

- Så småningom så kommer generalen känna lukten av den och kommer att komma för att äta den.

- Vänta, exakt vad är generalen för en varelse? frågade jag misstänktsamt.

- En räv så klart, vad trodde du?

- Nej jag bara fick in några äckliga tankar i huvudet.

Vi smög vidare tills vi kom till baksidan av palatset och helt plötsligt så hoppade Adlasteinn åt sidan. Där han hade stått var det nu ett hål. Han släppte ner paddan och satte sig ner och väntade.

- Ge mig kniven, sade han plötsligt.

Jag gav honom kniven och väntade. Knappt två minuter senare kom det en räv. Han åt snabbt upp paddan och tittade sedan snabbt upp luckan. Han öppnade munnen för att säga något men innan det ens kom ett ljud från honom så hade Adlasteinn kastat kniven i hans mun.

- Wow, sade jag fascinerat

- Äh, det är väl inget, sade han.

- Nu tar väl djuren hand om resten.

- Så klart, imorgon går vi till en förbestämd plats där vi kommer att se trollkarlen i ett hål. Så vi sov på baksidan av palatset. Nästa dag så begav vi oss till platsen där viskulle träffa trollkarlen. Äntligen skulle jag få se honom ansikte mot ansikte. Efter 2 timmars promenad så kom vi fram till ett hål. Där låg någon.

- Hallå Vladimir! sade Adlasteinn.

- Är det där Vladimir Gregorovic? frågade jag intresserat.

- Visst är det det.

- Oj, jag känner hans son, tror jag att det är, han jobbar på min skola.

- Jaså, det gör du.

Vladimir var väldigt lik Dimitri om man tittade närmare.

- Nej, men nu måste jag gå tillbaks till skolan, följer du med, du kan få träffa din dotterson?

- Nej, om jag lämnar denhär världen så kommer jag att dö, jag är alldeles för gammal.

- Ehh, okej, vi ses väl någon gång hoppas jag?

- Det hoppas jag verkligen

- Vi ses!

- Hejdå!

Också började den långa resan till Barriären. När jag nådde Barriären så krossade jag isen med min fot och hoppade i floden. Jag simmade tills jag kom tillbaks till dörren. När jag kom ut från dörren så hade det bara gått 5 minuter.

Kapitel 9 Tills Nästa Gång

När jag kom ut hade skolan börjat och jag hade ungefär 30 sekunder på mig att springa igenom hela skolan. Jag sprang så snabbt så att det kändes som om att jag började brinna. Jag kom fram till klassrummet precis i tid. När jag kom in så såg jag att det var Dimitri som skulle ha oss. Åh nej tänkte jag, tänkte jag. Jag vill inte någonting att göra med honom och hans familj. Så jag uppträdde så gott som jag kunde tills det var rast. När det var rast så gick jag ner för trappan när jag såg Dimitri komma. Precis när han skulle gå ner för trappan så trillade han, han trillade ner för trappan och tappade sina nycklar och papper. Jag bestämde mig för att hjälpa honom. Jag hjälpte honom upp och gav honom hans papper. När han skulle ta sina nycklar så såg han att en saknades. Jag räckte honom den nyckeln jag hade tagit och bad om ursäkt för att ha tagit den. Han sa att det var okej och frågade mig om jag kunde något om var nyckeln ledde. jag sa att jag visste allting, men jag sa inget om hans pappa. Efter den incidenten så var vi vänner och hemlighetsbärare för Den Magiska Dörren i all evighet.

SLUT!!!!!