Den hjälpande misshandlaren

Piotr hörde skolans ringklocka som ringde in för lektion. Men han brydde sig inte, allt han ville göra var att sitta och gråta inne på toaletten. Även om det stank och väggarna var blöta från all urin och avföring så brydde han sig inte. Han kände hur andningen var konstig efter sparken som han hade fått av skolans mobbare, Olof. Det var inte första gången som hans andning kändes konstig, förra gången var när han ramlade ner från ett träd. Enligt doktorn så hade han brutit ett revben. Han var där inne tills han kände att halsen blev helt torr efter allt gråtande. Han visste inte hur länge han hade varit inlåst. Var det en timme? Eller kanske så länge så att skoldagen var slut? Han låste tyst upp dörren till toaletten och gick ut smygandes in till sitt klassrum. Han märkte att engelskan precis hade tagit slut.

• Vilken tur, tänkte han, jag har bara missat en lektion.

Hans engelskalärare Martin som också var hans klassföreståndare visste att något var fel, det var inte första gången som Piotr hade kommit in snyftades till klassrummet. Men han gjorde inget åt saken. Piotr tog sig för sina revben när   han försiktigt satte sig på sin plats i slutet av klassrummet tills Martin sade till att man kunde gå. Han gav en konstig blick till Piotr som ungefär sade att han visste att något var fel men kunde inte göra något åt det om Piotr inte berättade för honom.

Under rasten så kom Olof och hans “undersåtar” Axel och Joakim. Axel och Joakim följde Olof var han än gick. De var som om han betalade dem att följa efter honom.  De var som hans Crabbe och Goyle och han var Malfoy. Han ställde sig framför Piotr så att han blockerade vägen.

• Vart ska du snorunge? sade han med en taskig ton.
• T-t-t-till m-m-m-min lektion, sade Piotr tyst och stammande.
• Du borde gå hem till Putin och böla i hans famn, din lilla ryska jävel, sade han lite högre.

Han vände sig om för att försöka komma till lärarrummet men där stod plötsligt Axel. Han hade smygit in bakom Piotr utan att han märkte det. Han var fast.

• Kom igen nu fegis, ska du inte stå upp för ditt hemland?

Piotr samlade allt mod han hade, han började bli röd i ansiktet, man såg på honom att han skulle skrika vilken sekund som helst och sade:

• SLUTA, JAG FLYTTADE TILL SVERIGE FÖR ATT JAG VAR MISSNÖJD MED VAD SOM HÄNDE MED RYSSLAND!

Han försökte knuffa iväg Axel men han vägde alldeles för mycket.

• Jaså, så det är så det är, sade han lite lömskt bakom honom.
• Då kanske vi ska göra en extreme makeover så att den här jävla regeringen som vi har inte släpper in några fler ryssjävlar, sade han belåtet.
• Kom igen nu, du behöver inte klå honom en gång i timmen, räcker det inte med en gång per dag? sade Joakim försiktigt
• KÄFTEN JOCKE! sade Olof argt.
• M-m-men, gnydde Joakim
• KÄFTEN SADE JAG!

Olof var nu helt röd i ansiktet av allt skrikande.

Det var då en lärare kom.

• Vad är det som händer här? sade Per, som var SO-lärare, bestämt.
• Inget magistern, sade Olof med sin snällaste röst.
• Vi bara leker, visst Piotr? sade Axel med en blick som sade på ett ungefär; jag ska döda dig om du inte håller med.
• J-j-ja det gör vi, sade Piotr, för rädd för att säga emot.
• Om ni säger det så, sade Per, inte helt övertygat.
• Nu är det dags för din behandling Piotr, sade Olof och skrattade elakt.

Axel skrattade nästan som om han var Olofs eko.

Nästa lektion började och återigen så visste ingen var Piotr var. Greta hans svenskalärare frågade ointresserat om någon visste var Piotr var. Det var bara hennes favoritelever som vågade svara, Olof och Axel.

• Jag måste på toa, sade Joakim.
• Visst gå du, men om kom tillbaks snabbt, sade hon.
• Visst, sade han

Han gick till toaletterna och knackade dörren som var låst.

• Piotr? Det är Joakim, sade han försiktigt
• S-s-s-s-s-stick, sade Piotr snyftades.
• Jag vill bara hjälpa dig, jag hänger egentligen bara med Olof för att jag är kusin med Axel, jag är inte som dem, sade han försiktigt.

Piotr låste upp dörren och kom ut.

• Oj, du borde verkligen gå till en doktor och kolla upp din käke, den är helt sned, sade han medans han inspekterade Piotrs skador.
• Visst, svarade Piotr tyst.
• Jag kan prata med Per så att vi kan få ett slut på allt det här, du vill väl det? sade Joakim uppmuntrande
• Kan du verkligen göra det för mig? sade Piotr entusiastiskt .
• Visst, de kanske till och med blir relegerade, sade han hoppfullt.

Så de bestämde sig för att gå till Per.

Efter att Per har hört hela historien så bestämde han sig för att för att ringa ett samtal.

• Vänta utanför lärarrummet medans jag ringer ett samtal snabbt.

När han var färdig så sade han att han hade polisanmält det och att polisen skulle att förhöra dem imorgon.

• VA!?!?!??!?!?!? skrek Piotr så högt att det hördes över hela våningen.
• Det var det enda som skulle stoppa det, sade han snällt.
• Tro mig, sade han sedan lugnt och skyddande.

När nyheten hade blivit känd, även om det var en hemlighet, så såg man inte Olof eller Axel för resten av veckan.

   När det var dags för rättegång så blev Piotr skjutsad dit av sina föräldrar med Joakim som skulle vittna.

Rättegången höll på under hela förmiddagen. När det var över så fick både Olof och Axel 90 timmars samhällstjänst och skadestånd, det var ett ganska milt straff tycket Piotr, eftersom att de hade brutit flera av hans kroppsdelar. Men det var så för att de var under 18 och att det var deras första gång.

Piotr försökte minnas rättegången så att han visste att det blev rättvisa. Han ville egentligen inte gå igenom hela rättegången, det kändes för läskigt, så han tänkte på det från den ljusa sidan. Pers sida. Per hade suttit i den främsta raden och tittat på. Salen var uppbyggd med cirka 7 rader bänkar, domarens och vittnens platser och advokater och de åklagades platser. Det hade känts väldigt bra att vittna mot dem kom Piotr ihåg. Han kände att rättvisan hade fått sitt tillslut.

Nästa vecka så kom Piotr tillbaks till skolan och pratade med rektorn. Piotr hade aldrig varit inne hos rektorn förut. Hans kontor var stort med beiga vägger ett vitrinskåp vid Piotrs högra sida och ett fönster som man såg ut över skolgården på vänster sida.

• Hej Piotr, sade rektorn.
• Hej, sade Piotr försiktigt.
• Jag tänker gå rakt på sak, efter allt det här med misshandeln så tänkte jag göra ett framträdande i aulan där jag och några från BRIS pratar om anti-mobbning och anti-misshandel. Jag skulle vilja att du höll ett tal så att eleverna kan få se det från ditt perspektiv så att vi minskar all misshandel och mobbning och visar vad man skulle göra.
• Ehh, okej, men bara på ett villkor, sade Piotr bestämt.
• Visst, vad som helt, sade rektorn.
• Jag vill ha med mig Joakim där inne så att han kan gå igenom det från hans perspektiv.
• Så klart du kan få det. Det skulle bara göra det bättre, sade rektorn hoppfullt.
• Då säger vi det, sade Piotr lättad om att han skulle kunna stoppa fler fall av misshandel.

Under de kommande två dagarna så fick Piotr och Joakim ledigt från skolan för att komma på vad de skulle säga på fredagen då de skulle hålla tal. Efter hans tal i den mäktiga stora aulan med bruna väggar och säkert tio rader med sittplatser runt om hela aulan så kom en av BRIS-arbetarna och pratade med honom;

• Hur mår du? sade hon.
• Jag mår bra, tack, sade han tacksamt.
• Du vet att det finns terapeuter som tar emot dig gratis för sådana specialfall?
• Det är lugnt, jag behöver inte något sådant nu längre, jag mår bättre än vad jag har gjort på några år, medveten om att jag kan ha stoppat flera misshandelsfall.
• Om du tycker det så, sade hon.
• Ta hand om dig nu Piotr, sade hon sedan.
• Tack, du med, sade han.

Sedan så var skoldagen slut och Piotr gick hem.

När Per kollade tidningen nästa vecka så stod det på första sidan:

MISSHANDLAD POJKE BLEV UTSATT IGEN!

Han läste artikeln och såg att det handlade om Piotr. Han var inne på sjukhuset efter att ha blivit misshandlad av en av Olofs kompisar

• Varför har denna pojken ingen tur?

Han kontaktade föräldrarna och planerade ännu en rättegång.